Nedläggning

Den här bloggen är nedlagd och finns ej mer... Men verksamheten finns kvar och den kommer bara byta adress. Så ni är välkomna till den nya Elden på http://highlyinflammable.wordpress.com/.

Jag kommer inte uppdatera här mer och alla nya inlägg kommer vara på den nya adressen. En del gamla inlägg är importerade så de som vill se dem får skrolla sig tillbaka, precis som det går att göra här. :P

Så från och med idag avstannar all verksamhet här, men det innebär inte en nedläggning per ce, utan samma verksamhet som innan, på en ny plats.

För att få lite välkomnande ord, se Nystart, Unveiling och Done and done.

PS

”Får” man redigera sina bilder? Eller ska kameran enbart fungera som ett verktyg för att kunna frysa tiden som den är? Jag var mycket emot photoshop när jag började fota, men efter ett tag så ”lärde” jag mig att det var ganska kul att kunna redigera sina RAW-filer i efterhand. Det hade nog en hel del att göra med att jag inte kunde hantera photoshop och använde det mest för att göra en bild svartvit.

Jag köpte min systemkamera hösten 2009, men började inte fota i RAW förrän den vintern. Det känns lite tragiskt, men mitt främsta syfte med min nya kamera var att kunna ställa in olika slutartider, något som mina dåvarande hybrid var mycket begränsad i.

Jag började pyssla lite med BW-bilder, som inte bara är svartvita bilder, utan svartvita bilder med små färginslag i sig. Detta gjorde jag min första tema-vecka på, som finns på Elden. De bilder som ligger ute under den tema-veckan är gjorda helt för hand, helt utan några trollspön eller colour-range selection. Dels för att jag inte visste hur man gjorde, och dels för att om jag gjorde det helt för hand så visste jag att det blir gjort på rätt sätt. Nu när jag är lat så tar jag ofta colour-range selection, men tycker the old fashion way ger bättre reslutat.

Efter ganska kort stund tröttnade jag på att redigera RAW, men sen kom en uppenbarelse sommaren 2010. Jag kom på hur man kunde göra quasi-HDR och kunde mynta ett uttryck som även förklarade min nyfunna nisch; foto-orealism. Detta var ganska enkelt, men passade inte på alla bilder. Men det gav mig anledning att gå tillbaka x antal månader och prova min nya stil på gamla foton. Detta tema finns också på Elden.

Men även det dog ut och jag kände mig oerhört begränsad i vad jag gjorde. Ändå fram tills en elev och fellow photographer tipsade mig om moderskeppet.se. Jag hade nosat på denna sida innan, men inte gillat den eftersom det var mycket jag inte förstod, och om jag inte förstår det jag gör kommer jag aldrig att kunna lära mig. Men nu verkade läget vara annorlunda, nu var kanske tiden mogen, jag kunde verkligen ta till mig de guider som fanns och det gav återigen ett lyft till mina foton, även äldre som inte var i RAW-format. Detta tackar jag dig för, jag visste inte jag kunde åstadkomma något sånt.

Nu känner jag mig helt bekväm i att post-processera mina bilder, det ger dem ett lyft, och så länge man inte lägger till eller tar bort element från andra källor som inte hör bilden till så är jag glad.

Kreativitet

Jag vet att jag ibland skriver på engelska, det är ett bra sätt att underhålla den färdigheten. Man förstår, sen använder. Kanske tvärtom, jag är inte helt klar själv. Men detta inlägg kommer vara på svenska och handla om kreativitet, när det kommer till fotografi, givet.

Så visst, att gå från ett fototema som "Min kärlek till eld" till "Vinterljus 2010" kan se ut som ett steg tillbaka när det kommer till kreativitet. Det finns inte mycket utrymme att vara kreativ när vi ska fotografera mer eller mindre samma sak.

Eller?

Jag känner mer att kreativitet gynnas stort av att ha begränsningar, ramar, osv. Om området var helt öppet så valfriheten så stor att det är inget kreativ process, bara en process. Det var just det som var meningen med gemensamma teman, att få vara kreativ inom en viss ram, ett ämne. Så nu är vi steget längre, gemensamt tema, och mer eller mindre gemensam plats.

Så visst, anledningen till att jag föreslog detta tema var att jag inte orkade vara så kreativ en gång till, jämfört med föregående teman. Men då ska det kanske tilläggas att vissa bilder som har publicerats har varit krävande att genomföra, eftersom det är både komma på ett bra motiv OCH genomföra skiten. Nu ska vi "bara" genomföra.

Eller?

Vi ska båda välja ut och genomföra en fotografering, när det är mörkt och folk är runtomkring som kanske tycker man är grymt nördig. May it be. Det för mig är en utmaning i sig. Visst, vi skapar inte ett motiv, som innan, men (och det här är ett stort MEN) vi kommer göra en bild, på samma motiv, personlig. Då måste vår innovativa och kreative sida synas, annars kommer det ju bli astrist.

To delete or not to delete, that is the question

I'm a big fan of memories, I seem to collect them all the time. Memories aren't always happy ones, unfortunately, and some can be painful to remember. We chose to forget these memories and try to delete them from our heads. "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" shows us that this might not be the right thing to do. As this point it's important to say, I'm talking about happy memories that later has seized to be happy and became depressing.

We can, however, avoid to do things that bring up the memory again. This could include avoiding places, roads or even music that in themselves aren't painful, but reminds us of a person or event. However, a phenomenon, dubbed the Madeleine moment, deals with involuntary memories, memories that are triggered by a smell or similar. How can we ever avoid this? Are we fucked? Well, if someone would chose to delete a person and its memories and then experienced this, yes.

I like to think about times passed, even the times I was happy but now aren't, the same way. Thinking of my ex-girlfriend doesn't bring me to tears any more, it brings me to a time when I was younger, that's all. And actually, to heal a wound of that magnitude (a broken relationship) it might be a good thing to face one's demons. I do it, sometimes, through the media of old photographs and letters. I did that very recently, I can't remember why, but now it feels as the demon is put to rest. The alternative would have been to delete all these photographs and letter before I wanted to look at them one more time, but... no.

Deleting things like these would be to deny my passed, and I don't want to do that. That is the same as to be ashamed of what you did back in the days, and I'm not ashamed. I'm, however, not happy about them either, I'm... insightful. It is a memory, might be of a happy time, but not any more. So why not take a trip down memory lane, for old times' sake.

This makes me sound like a masochist that wants to torment my soul. But no, I'm only trying to say that I'm opposed deleting a person in my phone book prematurely. That sounded, oh, so wrong.

My Hobby

I have many hobbies, so it is kind of hard to only pick one of them. These hobbies would include wall climbing, playing the guitar and photography. The wall climbing goes up and down and I cannot really think of it as a passion, more of an exercising activity. Playing the guitar is something that I have done for such a long time so I do not consider it a hobby, but more of an obligation.

My most recent hobby is photography. Even though I have always liked to take photos, it is as recent as the last year that I have tried to develop as a photographer. This means that I bought my first DSLR-camera in the autumn of 2009, but I have owned different types of “ordinary” compact or hybrid digital cameras before. These were very limited in the settings, so I wanted a better one.

The biggest reason for this was to be able to take photos of cars going past in the dark (longer shutter time) and to try to take HDR-picture. The latter one is something that I'm yet to succeed with.

The interest actually died after a few months because I felt that my pictures sucked. But then I tried to photograph in the RAW-format to be able to have a wider range of editing options. And by this, I learn more and more every time I open up Photoshop. Also, one big reason why I continue is that photography is a quick result, in contrast to playing the guitar which I felt I did not really develop within fast enough.

I have two other friends that are interested, but one of them does not bother to edit, and his interest fell after a while. The other friend has been doing it for longer time than me, so in the beginning I asked him several questions, which is a key thing to do in order to keep up the hobby, getting started. I and he have recently finished a common project where we were to photograph and publish picture of the theme “Communication”. Now we have the theme “My love to fire”.

I do not know how long time I will keep this up. I still consider myself to be a bad photographer, but I have found my innovative skills and niche and will keep it up as long as my creativity lets me to. Also, my camera is the cheapest and I know its, and my, limitations. And if I am aware of them, they will be challenged.

Twitter vs. Facebook

Facebook is where you lie to people you know. Twitter is where you're honest to strangers.

Ojoj, serious shit, nu pratar vi om sociala medier. Tja, vilket media är "bäst"?

För att kunna veta vilket av facebook eller twitter som vore bättre än det andra krävs en skala som inte helt existerar. Vi kan dock prata om användare, och på något sätt låta det basera hur poppis det är.

För inte alls så länge sen så kunde facebook sträcka ut sin service till större delar av Asien och fick tack vare det 500 miljoner användare totalt. True story. Twitter däremot har inte samma popularitet och landar på 75 miljoner, true story. Och inom halvåret så gick antalet användare för farmville om twitter, med sina 80 miljoner. True story. Skulle detta innebära att farmville är "bättre" än twitter? Nä, så kan det ju inte vara. Jag erkänner att dessa artiklar inte är så aktuella längre...

När man pratar om företagsetik så finns det två olika uttryck som kan te sig lika, men innebär inte samma sak;

• "A company that has done good."
• "A company that has done well."

Skillnaden är att ett företag som antingen gör bra eller går bra. Alla dessa tre, twitter, facebook och farmville går nog tämligen bra, men vilka gör bra?

Farmville har fått kritik på grund av att spelet, nästan, anser att det är bra med svart-arbete. Folk kunde anställa andra spelare som fick "lön" i form av olika presenter i spelet. Nice...

Facebook är bra med alla sekretessinställningar, och man får adda hur många kompisar man vill. Okej, det finns en gräns, vid 5000. Till skillnad från Path som låter dig ha max 50, men då kan vi anta att det är 50 riktiga vänner. True story. MEN, det kommer alltid ett men, Zuckerberg hade tydligen gått ut med löftet att facebook alltid kommer vara stängt och du måste inte pilla med sekretessinställningar. Sen en dag blev allt publikt. Fuck... Det gjorde folk rädda och det fick motsatt effekt, folk börja stänga in sina profiler så inget kunde ses av någon utanför den sociala gruppen. Så, facebook gör säkert bra, men har gått ifrån sitt ursprungliga löfte.

Twitter är puplikt, alla kan se dina tweets och du kan se allas, det finns ingen opt-out. Jag kan se vad Stephen Fry gör och kan följa honom så alla hans tweets hamnar hos mig. Det trevliga är att vi måste inte vara vänner för det. Samt, eftersom twitter är så enkelt, och har bra klienter till både Android och iPhone så kan man räkna med atten person gör många uppdateringar, han eller hon kanske har en del att säga, med sina max 140 tecken. OCH, twitter lovade aldrig nått de inte kunde hålla, det var publikt, är fortfarande.

Jag är partisk, jag gillar alla sätt att uttrycka sig på, som till exempel den här bloggen. Den här ger mig mer än 140 tecken och twitter ger mig möjlighet att beskriva hur jag verkligen känner mig. Awesome.

BTW, citatet ovan är från onlydanno på twitter.

iPad

Här har jag inte skrivit på länge. Inläggen är få och sällan och jag får antingen skärpa mig, eller lägga ner verksamheten. Och lägga ner är inte ett alternativ. Jag har varit upptagen på andra sätt, twitter, facebook, den andra bloggen och allmänt plugg har tagit min tid.

Mycket har hänt i teknik-världen sen sist, Kin har kommit ut och lagts ner, så nog sagt om det. Lagom till att jag lärde mig skillnaden mellan iPhone 3G och iPhone 3GS så kom iPhone 4 ut, jag känner mig väldigt bakom. Som vanligt när Apple lanserar något så kommer kritiken, och när de väl hade löst antennproblemet så började folk klaga på att glaset var för skört, och framförallt att det var glas och inte plast den här gången.

Apple sålde till en början slide-on skal i sin apple-store, men sen var det någon smart kille som publicerade risken med att få nån liten sten/vass sak mellan skalet och fånen som gav repor, sprickor och gav en större risk att glaset skulle gå sönder. Inom en vecka att artikeln blev publicerad så drog Apple in alla slide-on skal och sålde inte skal alls. Och efter ett tag började skalen säljas igen, men bara snap-on eller bumpers. Storyn publicerad av Ryan Block på gdgt.com.

iPhone 4 har fått stå emot mycket kritik med antennproblem och nu glasproblem. Antennen kan jag förstå att folk blev bittra över, men glaset? Jag har i skrivandets stund sett key-notes för samtliga iPhone-modeller minst 3 ggr (iPhone 3GS 4 ggr, den är så nice), och jag har inte en enda gång hört Jobs, eller nån annan säga; "... and of course, it is all right to drop it.". Är vi konsumenter idioter som hittar på egna specs? Är vi så fumliga att vi antar tillverkare har tänkt på tapp-risken. Skaffa en hajfena om det vore så.

Visst, iPhone 4 ska ha en större skaderisk än sin lillebror 3GS och det är helt rimligt att anta att nästa modell ska vara bättre. Varje nyare modell ska vara bättre än sin föregångare, det antar vi också som konsumenter, och så på HTC som håller detta löfte... Yeah right, detta ger mig krut att säga, Fandroids är idioter, eller kanske mer att HTC behandlar sina kunder som idioter. Och på tal om hållbarhet, artikel från idg.se, hoppsan... Det enda som jag hatar med Apple och alla iOS-relaterade produkter är mer ett arv som de gett skribenter, det finns inget konsekvent användande av stavningen, Ios eller iOs eller iOS, osv.

På tal om Apple, de fick lite skit för att de inte än har inkluderat blu-ray i nån produkt än och det retas de för av Microsoft. Och alla Microsoft-anställda anser att blu-ray är da shiet och way of the future, eller?

Det här blev lite längre än vad jag hade tänkt från början, och jag har antagligen träffat och trampat på några tår. Men jag tror inte nån blir arg på det jag skriver, ingen läser ju det här ändå. :P

Och anledningen till att jag började skriva det här inlägget var att jag har äntligen sett en iPad på riktigt, på LIU...

Retro

Jag vill kalla mig själv för nostalgisk, och det gör jag gärna. Jag kan dock knappast påstå att jag har mer anmärkningsvärda minnen än andra, och verkligen inte när det kommer till teknik. Men jag har upplevt en del i min tid, saker som dagens ungdomar inte fattar ett skit av. Jag vet hur det är att spela spel från diskett och jag minns tangentborden utan windowsknapp. Bad ass…

Jag ska göra två tidshopp, och det första kommer vara mer kuriosa hellre än nått annat.

För en tid sedan var jag i PC-avdelningen på myrorna och ramlade över nått riktigt intressant. Ett 10-pack gamla 5,25 tums floppy disketter. Fick det för en 10, i och med att det inte finns nått värde av dem idag. Så, varför köpte jag dem? Tja, utöver det billiga priset så var det nått annat som fångade mitt intresse, nämligen det faktum att förpackningen var oöppnad. Helt i original, ingen diskett hade blivit använd och jag kommer inte öppna den för att undvika att bryta det heliga sigillet. Bad ass…

Till synes så är förpackningen ganska snygg och nått som fångar uppmärksamhet är just garantin att de alla är 100 % error free. Det är ju en garanti som inte ens dagens lagringmedia kan ha på sina förpackningar, företagen skulle nog bli stämda på kuppen. Idag finns det nog ingen lagringsmedia som är 100 % error free, inte som vanliga konsumenter får tag på. Men det fanns en tid, en tid av 5,25 tums floppy, en tid då det gick att få 100 % error free lagringsmedia.

Antingen var det bättre förr, eller så var man dummare då än idag.

Mitt andra tidshopp inkluderar en annan spännande bakgrundshistoria. För en lång tid sedan jobbade jag på Stjärnan i norra Värmland. Stjärnan är numera biograf, café och ungdomsgård, för intresse se www.stjarnan.se. Förr i tiden, innan folk hade bredband i stugorna, och tillförlitade sig tills sina kära 56k modem så erbjöd Stjärnans café internet för en billig peng. Dessutom så fanns det möjlighet att ha LAN, med max 5 datorer, om jag inte minns fel. Hur som haver, med utbredningen av bredband så fanns det inte direkt behov av att ha datorer med internet på ett café. (Dessutom jävligt gamla).

Åren gick och en dag var min bror i ett gammalt förråd på Stjärnan och fanns en gammal relik från denna era. Originalet Quake, Classic Quake om man så vill, i sin original förpackning. Ni som ser bilden kan tycka att det är ju Replay som gett ut det, men det är bara fodralet runt, inuti finns den riktiga boxen, med alla små böcker, registreringsformulär och en ReadMe i pappersform. Det intressanta är att jag fortfarande inte har fått det att fungera på min dator, tror att XP är lite för nytt för detta spel.

Quake satte stor prägel, det var det första spelet som populariserade actionspelandet. En riktig 3D-miljö som man kunde titta runt i utan problem och en stor community på nätet, som fortfarande inte lämnat Quake. Quake finns idag i minst 100 olika former och är betraktad ett av de bästa spelen någonsin, bland annat av mig.

Vad man kan göra med WD-40

Jag har i mina dagar fått användning av en produkt som heter WD-40. Detta är en olja… en mirakelolja kanske är mer lämpligt att kalla den. Denna mirakelolja kan fixa allt från gångjärn till mobiltelefoner. Jag tänkte nu skriva ner en lista vad den kan göra. Värt att anmärka är att det är min lista, så vad ni gjort mer ER WD-40 finns ju inte med här. Detta kan ju faktiskt vara en klar fördel eftersom jag vet att denna lista är tillförlitig, jag har ju provat detta själv.

Please try this at home:

• Gångjärnen på dörrarna i lägenheten, gnisslar inte längre.

• Cykellås som frusit igen eller fått skit i sig.

• Stämskruvar på en gitarr, gick inte att rubba, går nu att använda.

• Joysticken på min Sony Ericsson K700i. Denna modell var känd för att ha en joystick som kunde krångla och gå sönder ganska snabbt. Jag köpte min K700i begagnad så jag räknande med att joysticken skulle vara slö, men den gav upp efter ungefär en veckas användande. Jag ville veta om det gick att fixa detta utan att behöva köpa en ny telefon, eller utan att behöva reparera den för mer pengar än vad den kostade för mig (500 kr). Och det hela löste sig med WD-40 och lite pill.
  

Sen finns det allehanda lås, cykelkedjor och andra saker som kan behöva en rundsmörning. Inget jag själv har provat, men har tillförlitiga källor som jag kan gå i god för. (Gyvern).

WD-40 är en bra olja och ett ganska välkänt märke. Andra oljor är 5-56 och annat gojs. Anledningen till att jag förespråkar WD-40 är att det är det enda jag provat än så länge och allt jag försökt reparera har fungerat till 100 %. Dessutom luktar det gott.

PC vs Mac

Så, den eviga frågan, PC eller Mac? Jag tänker bara svara för mig själv, så f*ck you om ni inte gillar det.

Jag kan inte köpa en MacBook Pro (som då vore den bästa modellen för mig, liten, smidig med bra prestanda och skärm). Inte bara för att den är dyr, det kan ett jobb lösa, eller banklån/rån, utan det är för att den är för ren. Inga sladdar, med rätt tillbehör kan man ha trådlösa anslutningar som är stilrena och därmed snygga att se på. Jag kan inte ha det så, mitt skrivbord skvallrar om detsamma, jag vill ha sladdar, jag vill ha en vev som kan starta skiten, jag gillar det skräniga ljudet från en PC jämfört med det icke-existerande från en Mac.

Och stilren, ja, men det är ju inte futuristisk, den har fel lull-lull, den är så "modern" att bara idiotiska ekonomer utan en känsla för estetik skulle ens överväga att köpa en.

Visst, priset kan man inte jämföra, eftersom samma prestanda hos en PC får man för nästan samma prislapp och en Mac är gjord för att inte krångla eller gå sönder. Det trevliga är ju att om en PC får ett break down så är man inte rädd för att öppna upp den och kolla under huven, som vi män ofta gör.

Jag älskar min PC för den var såpass billig, dessutom 1,5 år gammal, så den har jag råd att inte vara rädd med.

Maslows Behovstrappa del 2.

Så att skaffa en iPod Touch täcker min basbehov, kunna lyssna på musik, givet, men även att kunna kolla mailen, facebook och msn på ett smidigt sätt, så länge man har Wi-Fi i närheten.

Så, nu borde man vara nöjd. Men när basbehoven är täckta så börjar man fantisera om att man vill kunna vara oberoende av ett Wi-Fi, det vore awesome med en 3G-uppkoppling för att kunna kolla nått på nätet vart man än är. Sen vore det ju ganska kul att ha en riktig visningsbild i eBuddy. Sen att kunna installera crackade third party applications, där behövs en jailbreak.

Jag var jättenöjd och imponerad av min iPod Touch i två dagar. Sen ville man ha mer och mer. Min iPod tillhör 3 gen så den går inte, än, att jailbreaka, så det är en "dröm" som fallerar. Efter det så börjar man tycka att 8 Gb är litet i jämförelse med min Nano som håller 16 Gb. Det är en hel del musik och i Touchen är man ju dessutom "tvungen" att ha apps, filmer, pod-cast, etc. Så det hela tar stor plats. Basbehoven efter att kunna vara uppkopplad varvas av att vara uppkopplad vart man än är, sen kommer behovet att kunna utnyttja alla apps till sin fullo, köpa eller jailbreaka är frågan.

Och jag inte ens nämnt att jag är sugen på att ringa än...

Maslows Behovstrappa del 1.

Anmärkning, när ordet behov nämns så menas det att möjligheten och viljan kom först, sen behovet.

Jag anser mig ha ett sunt förhållande till ny teknik. Ok, nu ljög jag, men jag vill poängtera att jag inte vill ha det senaste, jag vill ha det som täcker mina behov. För många år sedan lade min gamla PIII ner och jag var tvungen att ha en ny dator, som student är det ju bra att kunna skriva på nått. På dessa korta år så har skrivandet på dator blivit mer och mer viktigt för mig. Den datorn som införskaffades var en stationär som på den tiden var ganska vass, kunde klara Doom3 utan lagg. Det var mitt dåvarande behov, plugg och spel.

Efter det kom behovet att kunna arbeta var jag än var, så jag införskaffade mig en begagnad laptop. Jag tänkte nu att mina behov var täckta, men icke, det blev en till, begagnad, men snabbare, laptop, sen en helt ny.

Alla små presenter som köptes ska jag inte ta med, som router, extern hårddisk.

Nu används knappt speldatorn, jag koncentrerar mig på annan underhållning och tack vare Spotify är det lätt att få tag på musik utan att behöva ha en fet hårddisk som lagrar mina låtar åt mig.

Varje hemresa åkte laptopen med mig för jag hade ett behov, eller snarare en möjlighet att kunna arbeta oberoende var min plats var. Jag har dessutom haft ett smärre behov av underhållning på resan. Jag köpte en portabel DVD som jag använde max en resa för den var så otymplig.

Datorn åker alltid med hem och nästan alltid till andra folk eftersom jag vill hålla kontakten med omvärlden. Facebook går att kolla överallt, men alla datorer har inte IM-klienter, så då får min åka med, som jag vet funkar som den ska. Samt, om, om, om, om jag får för mig att plugga så kan jag ju det. Det sistnämnda har aldrig hänt. Men jag började märka hur tungt det började bli att släpa runt på en laptop hela tiden. Suktade lite efter en netbook med sin fina storlek, men det avgörande var att laddaren fortfarande var ett åbäke att ta med sig.

För några veckor sedan åkte jag till Göteborg utan min dator. Det var underbart att slippa släpa på den, slippa vara rädd att den ska klämmas sönder på bussen och det var underbart att slippa känna ett tvång att vara uppkopplad hela tiden. "Nej, jag kan inte, jag har inte mitt arbete med mig."

Men lite uppkopplad vill man vara.

Något var tvungen att göras. Jag "var tvungen" att skaffa mig en enhet som var liten, med en liten laddare, som kunde ha en uppkoppling och stödja IM. Jag sedan innan sugen på en iPhone, men det är på tok för dyrt. Så jag spanade efter en begagnad iPod Touch som täcker mina basbehov. Jag var redan för ett år sedan sugen på en iPod Touch på grund av Wi-Fi, och annat kul, men som en god vän så fint frågade: Har du behov av det? Nej, men om jag hade möjligheten skulle behovet komma...

Youtube, MP3, surf och IM-klienten ebuddy (som funkar utmärkt). En mycket liten storlek, mycket liten laddare och relativt smidig programvara (iTunes). Nu slipper datorn åka med, nu har jag den så jag kan kolla mailen och andra saker i världen som jag känner behov av just då.

Underbart. Fast...

Hur allvarligt ska man ta ödet?

Pinsamt längesen jag skrev här igen, och var jag gång jag kommer på det så brukar det vara lite översvämningsvarning. Nämligen att det kommer många inlägg på kort tid, sen så dör intresset ut igen. Detta ska kanske bli min blogg till att samla mina tankar i en liten hink och sen släppa lös den på er som orkar läsa.

Jag kan nog inte ens börja tänka på vad som hänt sen sist, mycket upp och ner, men nu är det påväg uppåt, vilket är bra. Men jag vill nu berätta en liten historia, lite grann vad som jag varit med om på senare tid.

Jag var ute och gick i det dåvarande, relativa, snöslasket och fann ett rött märke i snön, litet så det nästan inte syntes. När jag plockade upp det så visade det sig vara ett klistermärke som hade symbolen för Brandrisk på sig. Genast kom jag att tänka på min gamla gymnasietid. Dessa tankar tog mig 5 år tillbaka i tiden (flashback-music).

När jag gick mitt tredje år på gymnasiet hade kafeterian genomgått en reform och vägrade servera nått med socker i. (Men Powerade gick bra av nån anledning.) Detta triggade oss killar i samhällstrean (alla 2, vi fick låna en kille från humanisttrean också) att starta vårt egna café, som kunde utan problem servera kaffe med hur mycket socker man ville. Det kontradiktoriska är just det faktum att vi gick ut med intentionen att vara ett svartkafé, så vi kunde ju egentligen inte servera något annat än svart kaffe. Det hela funkade riktigt bra, intresse fanns, och man kunde köpa aktier i vårt bolag (som i att man kunde donera en tjuga så kunde man ha många koppar kaffe innestående). Betalsystemet var det mest lyckade av allt, vi var ett kafé av studenter och för studenter, så folk kunde ge hur mycket eller lite de ville, symboliska summor FTW.

Tack vare ett bidrag i form av en kaffebryggare från mina kära svenska- och filosofilärare så kunde detta starta, men vi hade ju ingen direkt lokal, bara våra skåp att gömma bryggaren i. Av en ren slump skulle en god vän slänga en soffa, så han kunde bidra med en soffa samt frakten till skolan, så nu kunde vi sitta i en lagom nersutten 70-tals soffa i gräsliga färger. Det enda problem vi stötte på under denna tid var klagomål beträffande health and safety för det var nån som kläckte ur sig att soffan var brandfarlig, som i att om den började brinna så fanns det en hel del soffa som skulle brinna. Eller whatever, motivationen var nått vi inte kunde få höra. Detta triggade oss igen, och denna gång att komma på ett namn på oss som jobbade inom kaféet. Kaféet hette passande nog Kaffe Svarten (eller om det var Kafé Svarten, den värmländska dialekten är svår). Vi valde att kalla oss för Risk för Brand, med förklaringen att om vi gick ut med en varning så kunde vi ju faktiskt behålla soffan, så länge man har en varningstext så är man ju medveten om riskerna, och därmed så får man behålla varan... eller?

Vi beställde en pin till varje styrelsemedlem (vi tre) med varningssymbolen för brandfara och texten Risk för Brand, som vi skulle bära med huvudena höga. Detta är mina förklaring på namnet, men historien ändrar sig efter person man frågar. Det yttersta är nog mer att det blev så internt att vi själva inte visste.

Vad som hände med detta quasi kafé är inte viktigt. Det viktiga är mer att när jag fann klistermärket i snön med brandfarligt så letade jag omedelbart fram min pin och fäste den senare på min vinterrock. Den hade inte suttit på ett ytterplagg på över 5 år, det är 5 år sedan jag ens tänkte på namnet. Sen nu igår, efter ungefär en veckas bärande av min stolta symbol, ramlar jag över en referens till brandfara. Hur hårt ska man ta den slumpen? Ska man ta det som ett tecken på något, ska man ta det som en bekräftelse att: "Ja, Johan, kör på, det kommer lyckas!" Men den största frågan är nog: Alex, varför har du "brandfarligt" i din bloggadress..?