Maslows Behovstrappa del 1.

Anmärkning, när ordet behov nämns så menas det att möjligheten och viljan kom först, sen behovet.

Jag anser mig ha ett sunt förhållande till ny teknik. Ok, nu ljög jag, men jag vill poängtera att jag inte vill ha det senaste, jag vill ha det som täcker mina behov. För många år sedan lade min gamla PIII ner och jag var tvungen att ha en ny dator, som student är det ju bra att kunna skriva på nått. På dessa korta år så har skrivandet på dator blivit mer och mer viktigt för mig. Den datorn som införskaffades var en stationär som på den tiden var ganska vass, kunde klara Doom3 utan lagg. Det var mitt dåvarande behov, plugg och spel.

Efter det kom behovet att kunna arbeta var jag än var, så jag införskaffade mig en begagnad laptop. Jag tänkte nu att mina behov var täckta, men icke, det blev en till, begagnad, men snabbare, laptop, sen en helt ny.

Alla små presenter som köptes ska jag inte ta med, som router, extern hårddisk.

Nu används knappt speldatorn, jag koncentrerar mig på annan underhållning och tack vare Spotify är det lätt att få tag på musik utan att behöva ha en fet hårddisk som lagrar mina låtar åt mig.

Varje hemresa åkte laptopen med mig för jag hade ett behov, eller snarare en möjlighet att kunna arbeta oberoende var min plats var. Jag har dessutom haft ett smärre behov av underhållning på resan. Jag köpte en portabel DVD som jag använde max en resa för den var så otymplig.

Datorn åker alltid med hem och nästan alltid till andra folk eftersom jag vill hålla kontakten med omvärlden. Facebook går att kolla överallt, men alla datorer har inte IM-klienter, så då får min åka med, som jag vet funkar som den ska. Samt, om, om, om, om jag får för mig att plugga så kan jag ju det. Det sistnämnda har aldrig hänt. Men jag började märka hur tungt det började bli att släpa runt på en laptop hela tiden. Suktade lite efter en netbook med sin fina storlek, men det avgörande var att laddaren fortfarande var ett åbäke att ta med sig.

För några veckor sedan åkte jag till Göteborg utan min dator. Det var underbart att slippa släpa på den, slippa vara rädd att den ska klämmas sönder på bussen och det var underbart att slippa känna ett tvång att vara uppkopplad hela tiden. "Nej, jag kan inte, jag har inte mitt arbete med mig."

Men lite uppkopplad vill man vara.

Något var tvungen att göras. Jag "var tvungen" att skaffa mig en enhet som var liten, med en liten laddare, som kunde ha en uppkoppling och stödja IM. Jag sedan innan sugen på en iPhone, men det är på tok för dyrt. Så jag spanade efter en begagnad iPod Touch som täcker mina basbehov. Jag var redan för ett år sedan sugen på en iPod Touch på grund av Wi-Fi, och annat kul, men som en god vän så fint frågade: Har du behov av det? Nej, men om jag hade möjligheten skulle behovet komma...

Youtube, MP3, surf och IM-klienten ebuddy (som funkar utmärkt). En mycket liten storlek, mycket liten laddare och relativt smidig programvara (iTunes). Nu slipper datorn åka med, nu har jag den så jag kan kolla mailen och andra saker i världen som jag känner behov av just då.

Underbart. Fast...

Hur allvarligt ska man ta ödet?

Pinsamt längesen jag skrev här igen, och var jag gång jag kommer på det så brukar det vara lite översvämningsvarning. Nämligen att det kommer många inlägg på kort tid, sen så dör intresset ut igen. Detta ska kanske bli min blogg till att samla mina tankar i en liten hink och sen släppa lös den på er som orkar läsa.

Jag kan nog inte ens börja tänka på vad som hänt sen sist, mycket upp och ner, men nu är det påväg uppåt, vilket är bra. Men jag vill nu berätta en liten historia, lite grann vad som jag varit med om på senare tid.

Jag var ute och gick i det dåvarande, relativa, snöslasket och fann ett rött märke i snön, litet så det nästan inte syntes. När jag plockade upp det så visade det sig vara ett klistermärke som hade symbolen för Brandrisk på sig. Genast kom jag att tänka på min gamla gymnasietid. Dessa tankar tog mig 5 år tillbaka i tiden (flashback-music).

När jag gick mitt tredje år på gymnasiet hade kafeterian genomgått en reform och vägrade servera nått med socker i. (Men Powerade gick bra av nån anledning.) Detta triggade oss killar i samhällstrean (alla 2, vi fick låna en kille från humanisttrean också) att starta vårt egna café, som kunde utan problem servera kaffe med hur mycket socker man ville. Det kontradiktoriska är just det faktum att vi gick ut med intentionen att vara ett svartkafé, så vi kunde ju egentligen inte servera något annat än svart kaffe. Det hela funkade riktigt bra, intresse fanns, och man kunde köpa aktier i vårt bolag (som i att man kunde donera en tjuga så kunde man ha många koppar kaffe innestående). Betalsystemet var det mest lyckade av allt, vi var ett kafé av studenter och för studenter, så folk kunde ge hur mycket eller lite de ville, symboliska summor FTW.

Tack vare ett bidrag i form av en kaffebryggare från mina kära svenska- och filosofilärare så kunde detta starta, men vi hade ju ingen direkt lokal, bara våra skåp att gömma bryggaren i. Av en ren slump skulle en god vän slänga en soffa, så han kunde bidra med en soffa samt frakten till skolan, så nu kunde vi sitta i en lagom nersutten 70-tals soffa i gräsliga färger. Det enda problem vi stötte på under denna tid var klagomål beträffande health and safety för det var nån som kläckte ur sig att soffan var brandfarlig, som i att om den började brinna så fanns det en hel del soffa som skulle brinna. Eller whatever, motivationen var nått vi inte kunde få höra. Detta triggade oss igen, och denna gång att komma på ett namn på oss som jobbade inom kaféet. Kaféet hette passande nog Kaffe Svarten (eller om det var Kafé Svarten, den värmländska dialekten är svår). Vi valde att kalla oss för Risk för Brand, med förklaringen att om vi gick ut med en varning så kunde vi ju faktiskt behålla soffan, så länge man har en varningstext så är man ju medveten om riskerna, och därmed så får man behålla varan... eller?

Vi beställde en pin till varje styrelsemedlem (vi tre) med varningssymbolen för brandfara och texten Risk för Brand, som vi skulle bära med huvudena höga. Detta är mina förklaring på namnet, men historien ändrar sig efter person man frågar. Det yttersta är nog mer att det blev så internt att vi själva inte visste.

Vad som hände med detta quasi kafé är inte viktigt. Det viktiga är mer att när jag fann klistermärket i snön med brandfarligt så letade jag omedelbart fram min pin och fäste den senare på min vinterrock. Den hade inte suttit på ett ytterplagg på över 5 år, det är 5 år sedan jag ens tänkte på namnet. Sen nu igår, efter ungefär en veckas bärande av min stolta symbol, ramlar jag över en referens till brandfara. Hur hårt ska man ta den slumpen? Ska man ta det som ett tecken på något, ska man ta det som en bekräftelse att: "Ja, Johan, kör på, det kommer lyckas!" Men den största frågan är nog: Alex, varför har du "brandfarligt" i din bloggadress..?